God morgon.

Jag jobbar, äter och sover. Emellanåt tar jag en promenad och får lite frisk luft också. Det ska vara nyttigt sägs det. Tid och ork att blogga finns inte riktigt. Det är väl en prioriteringsfråga. En vacker dag kanske den prioriteringen ändras igen. Imorgon, om en vecka eller om ett halvår - det vet man inte. Men en sak vet jag i alla fall. Att om jag ska komma i tid till jobbet så är det dags att börja göra sig redo nu.

Vore inte så dumt!

Jag har ansökt om att få bli Solresors resereporter på Cypern eller Kreta under en vecka. Vill du också ansöka så gör du det här.

Vann rätt låt?

Det är frågan som brukar ställas såhär dagen efter. I år verkar svenska folket, juryn och media enigare än någonsin. Det lät ju som om det var klart redan innan. Globen är rund och där kan allting hända, men i år blev det som förväntat. Loreen får åka till Baku. Hon är duktig, jätteduktig. En säker artist och en ok låt. Vad som går hem i Europa kan man aldrig riktigt veta..

Jag lyfte aldrig på luren, men hemma i soffan fick Danny min röst.

Ringa polisen?

Söndag kväll. Vi lämnar Motala och mörkret börjar lägga sig. När vi närmar oss Hammarsundet möter vi två mörklädda och mörkhyade varelser som går i väggrenen. Helt omöjliga att se på önskvärt avstånd. Mitt på bron möter vi ytterligare två och strax efter kommer en till.

Följande dialog utspelar sig:
J: "Dom var svåra att se."
S: "Ja, dom var mörka i ansiktet också va?"
J: "Ja".
Tankarna börjar snurra i S huvud. Ingen bil vid vägkanten. Och det är absolut inget ställe man är ute och promenerar på.
S: "Såg ut som somailer." (Som att man kan se det i mörkret) "Stackare, dom har säkert blivit avsläppta här av nån lastbilschaffis."
J: "Ska jag ringa polisen?"
Det hela resulterar i att J ringer polisen. Ha säger att vi mött fem somailer på vägen vid Hammarsundet. Dom har inga reflexer och kommer med lite otur bli påkörda. Det hela låter väldigt roligt när man sitter bredvid och lyssnar. Fem somalier ute på kvällspromenad...so what? Hade vi ringt om de vore svenskar? Knappast.

S skrattar och skrattar, tårarna rinner och vägen blir allt suddigare. Dags att skärpa till sig. Men det hela blir ganska komiskt när man börjar tänka efter. Ringa till polisen för att folk är ute och går på vägen. S skrattar och skrattar. S tänker för sig själv att det här blir minsann nåt att blogga om. Vilket J naturligtvis också snart kommer på och säger:
"Du får inte skriva om det här på bloggen! I så fall får du skriva att det var du som ringde och inte jag."
S skrattar vidare och påpekar att på bloggen skrivs bara sanningen.